Intervju: George Galloway

Den brittiske parlamentsledamoten George Galloway var en av de mest uttalade kritikerna under upptakten till Irakkriget. Då blev han utsparkad från Labourpartiet. Nu stoppas han av kollegor i House of Commons, det brittiska underhuset, som ångrar att de inte lyssnade på honom.

Det är många som har stämt träff med en parlamentsledamot, MP, den här soliga och lite kyliga vårdagen i Westminster, London. Jag ska träffa den kanske mest radikale av dem.

Utanför den stora glasbyggnaden med parlamentsledamöternas kontor glittrar Themsen. Innanför snurrdörrarna lotsas besökarna genom en flygplatsliknande säkerhetskontroll med väskröntgen och kroppsvisitering.

Samtidigt som jag kontrolleras nere i huvudentrén, blir George Galloway stoppad i korridoren av en annan MP. Samtalsämnet är som så ofta Irak, och parlamentsledamoten säger till Galloway: "Vi skulle ha lyssnat på dig".

- Det händer ganska ofta att jag får höra det. De tror att jag ska bli positivt inställd till dem, men i själva verket har jag lust att strypa dem. Antingen var de intellektuellt okapabla att räkna ut vad som skulle hända i Irak, vilket betyder att de är för dumma för att vara parlamentsledamöter. Eller så visste de vad som skulle hända, men höll tyst av feghet och karriärism, vilket betyder att de är för otäcka för att vara parlamentsledamöter, fortsätter Galloway frankt, när vi har slagit oss ner i den svarta soffgruppen inne på hans kontor.

- Nu är det väldigt svårt att hitta någon som rättfärdigar det som gjordes, men tyvärr har de ansvariga inte ställts till svars. Jag kan åtminstone trösta mig med att jag kan säga till mina barn och barnbarn att jag gjorde allt jag kunde för att försöka stoppa det.

Galloway är en excentrisk figur i den brittiska politiken, både älskad och avskydd. Talangfull och vältalig gjorde han snabb karriär när han som tonåring gick med i det skotska Labourpartiet. Hans smak för cigarrer, designerkostymer, solsemestrar och kvinnoaffärer har gett honom smeknamnet "Gorgeous George". När vi ses är Galloway klädd i en mörkgrå kostym med matchande smalrandig skjorta. Trots att solen inte synts till de senaste månaderna har han en färsk solbränna, som matchar den ena väggens träpanel. Men det som gjort Galloway känd även långt utanför den brittiska öns gränser är hans kritik av regeringen och Irakkriget.

- Om regeringen hade lyckats i sitt stora svek av det brittiska folket så hade du nog inte suttit och pratat med mig, utan jag hade haft en affär någonstans och inte varit politiskt engagerad, Tony Blair hade fortfarande varit premiärminister och de stora brott som begåtts hade framgångsrikt tystats ner. Men det faktum att det blev ett katastrofalt misslyckande betyder att vi som var emot kriget är mer respekterade än vi hade varit annars, säger han.

- Det var inte många politiker som klart och tydligt stod upp och riskerade allt för att säga sanningen. De flesta av oss betalade någon sorts pris, i form av förlorade jobb eller partimedlemskap, eller fick bestående ärr av falska anklagelser i medierna. Det var en tuff period och det är inte alla som är beredda att möta något sådant. Det är lättare att hålla tyst.

För Galloway innebar det att han efter 36 års medlemskap blev utsparkad från Labourpartiet. Droppen var en intervju med Abu Dhabi TV i mars 2003 då han kallade Bush och Blair för "vargar" som invaderade Irak.

Hans intresse för Mellanöstern väcktes i tjugoårsåldern efter ett möte med en palestinsk student i den skotska staden Dundee, och sedan dess har han varit mycket engagerad i frågor som rör regionen.

- Irak är ett land som jag lärde mig att älska, och att nu se landet i bitar är väldigt melankoliskt för mig, säger han. Idén om Irak som ett multi-etniskt land har gått sönder och kan nog aldrig lagas igen.

Galloway har besökt Irak många gånger, och även träffat Saddam Hussein. Men hans engagemang är omgivet av kontroverser.

Redan 1987 när Galloway var ordförande för hjälporganisationen "War on Want" anklagades han för att ha använt föreningens pengar för egna ändamål, men frikändes efter en granskning.

1998 startade han en kampanj för att flytta den cancersjuka flickan Mariam Hamza till ett sjukhus i Storbritannien, eftersom sanktionerna mot Irak gjorde att hon inte kunde få den vård hon behövde i hemlandet. Kritiker anklagade kampanjen för att vara ett cyniskt PR-jippo. Så sent som i höstas granskades kampanjen av parlamentskommitté, som kom fram till att Galloway inte hade haft tillräcklig kontroll över var pengarna till välgörenhetsföreningen kom ifrån. För det stängdes han av från House of Commons i arton dagar.

Den största kontroversen var när tidningen The Daily Telegraph i april 2003 hävdade att Galloway tagit emot pengar från Saddam Husseins regim genom FN:s olja-mot-mat-program. Galloway stämde tidningen och vann 150 000 pund i skadestånd. Han förnekar att han skulle ha tagit emot några mutor, och säger att han protesterade mot Saddams regim långt innan någon annan gjorde det.

När skandalen togs upp i den amerikanska senaten var Galloway där för att försvara sig. Hans sopade golvet med senatorerna och höll ett mycket uppmärksammat tal.

"Jag har mött Saddam Hussein exakt lika många gånger som Donald Rumsfeld. Skillnaden är att Donald Rumsfeld mötte honom för att sälja vapen till honom."

Anklagelserna är enligt Galloway bara försök att stoppa honom, och det är något han inte låter sig göras. Men han ser pessimistiskt på framtiden för Irak.

- Jag misstänker att det är för sent att göra någonting nu och att Irak aldrig kommer att bli ett enat land igen. Jag tvivlar på att de kurdiska områdena i norr någonsin kommer att integreras med resten av Irak. Den stora frågan är om sunni- och shiaområdena i Irak kommer att enas, och där är jag mer optimistisk. Men ockupationsmakterna måste lämna landet. Ingenting kan uppnås så länge de finns kvar.

Hur ser du på det irakiska motståndet?

- Irakierna har självklart lagliga och moraliska rättigheter att göra motstånd mot den illegala, utländska ockupationen av deras land. Att de skulle göra det var inte bara helt förutsägbart, utan det förutsågs av mig och andra. Jag sa till Tony Blair personligen: "Irakierna kommer att kämpa mot dig med tänderna om det behövs och så länge som det behövs, tills de driver ut dig ur deras land. Du kommer aldrig att kuva irakierna". När han nu låtsas vara förvånad över nivån på motståndet, är det en obefogad förvåning.

- Men för att vi stödjer det irakiska folkets rätt att göra motstånd betyder inte det att varje handling som begås, antingen av motståndet eller personer som hävdar sig tillhöra motståndet, är acceptabel. Det utförs många illdåd. Bara för ett par dagar sedan utfördes en fruktansvärd attack på shiitiska pilgrimer och ett stort antal människor dödades. Det är inte motstånd, utan sekteristiskt mord. Självklart har ockupationsmakterna medvetet splittrat folket för att kunna styra dem mer effektivt, vilket är vad imperierna alltid har gjort. Det amerikanska imperiet skiljer sig inte från det brittiska. Dess politik att söndra och härska är brutalt effektiv, men blodigt kontraproduktiv på lång sikt.

Vilken alternativ politik hade regeringarna i väst kunnat föra i Palestina, Irak och Afghanistan?

- Vi skulle vara tvungna att gå långt tillbaka i tiden om vi ville hitta på en politik som inte skulle ha lett oss till den här situationen. En sak är säker och det är att uppdelningen av arabvärlden, med sina artficiella stater och marionettkungar, inte kan överleva länge till. Ingen av dem har något folkligt stöd, och ingen av dem skulle existera om stödet från väst drogs tillbaka. Frågan för progressiva personer är vilken förändring som kommer att ske, och ännu en gång har jag dåliga nyheter. När de här kungarna faller blir det till politisk islam. De kommer inte att falla till personer som ser ut som du eller jag, eller som tänker som du eller jag, utan de kommer att falla till människor som är representativa för befolkningen i de här länderna, och det måste vi stödja.

Galloway sätter inget hopp till att Storbritanniens nye premiärminister Gordon Brown ska förändra utrikespolitiken.

- Nej, Gordon Brown och Tony Blair är två delar av samma bakdel, säger han. Det är ingen skillnad mellan dem.

Däremot hoppas han att det kan bli en ny inriktning på utrikespolitiken i USA i november, särskilt om den demokratiske kandidaten Barack Obama vinner presidentvalet.

När det gäller Iran är Galloway inte lika säker på vad som kommer att hända, men tror att en attack blir allt mindre sannolik. Han delar ut en känga till Hans Blix, som ledde kärnvapeninspektörerna i Irak.

- Jag måste säga att om doktor Blix hade varit lika tydlig när det gällde Irak, som IAEA nu är om Iran, då hade vi kanske kunnat undvika Irakkriget. Istället höll han på med sina tjusiga ordlekar och försökte hitta en balans. Jag är tyvärr inte en av dem som lyfter på hatten för doktor Blix.

Som krigsmotståndare har George Galloway haft en framträdande roll inom antikrigsrörelsen i Storbritannien. Den 15 februari 2003 talade han på den största antikrigsdemonstrationen i Londons historia. På årets demonstration var uppslutningen inte lika imponeranade, och i de brittiska medierna rapporterades händelsen knappt.

- Det är inte lätt att fortsätta att dra samma skaror till samma form av aktion. I avsaknaden (tack och lov!) av ett nytt krig mot Iran tror jag att antikrigsrörelsen kommer att fortsätta att ha en viss styrka, men självklart inte dra samma miljonskaror som vi gjorde under upptakten till Irakkriget.

Ur antikrigsrörelsen växte det politiska partiet Respect fram, en koalition mellan muslimska och vänsterorganisationer. Det gav också Galloway den plattform han behövde för att ta sig tillbaka till House of Commons, efter att ha blivit utslängd av Labour. 2005 vann han sensationsartat i valkretsen Bethnal Green och Bow i Londons East End, traditionellt ett starkt Labourfäste med en hög koncentration av muslimska väljare. I början av 1900-talet var Bethnal Green och Bow ett slumområde. Idag är det mer blandat, men präglas fortfarande av fattigdom, arbetslöshet och rasmotsättningar. Delar av området har gentrifierats och konstnärer, designers och bankanställda från City har flyttat in. På Brick Lane samsas bangladeshiska restaurangägare med trendiga ungdomar och turister. Galloway beskriver Respect som "antikrigs- och antirasismpartiet". Just krig och rasism är de viktigaste frågorna i Storbritannien idag, tycker han.

- Den ändlösa krigföringen har gjort att vi är ett av de mest hatade länderna i världen. Det brittiska folket attackeras och dess intressen förstörs. Det är Blairs arv. Vi hade dessutom rätt i antagandet att om man krigar mot muslimer utomlands, slutar det med att man krigar mot muslimerna på hemmaplan. Han ger Respect betyget godkänt för de första fyra åren.

- Vi har valt in ett antal fullmäktigeledamöter i flera olika delar av landet. Förra veckan talade jag på tre möten med flera hundra personer närvarande. Bland grupper som unga, studenter och muslimer gör vi oproportioneligt bra ifrån oss. Med tanke på de odds vi kämpar mot är jag ganska stolt över vad vi har åstadkommit, säger Galloway.

- Vi har gjort bra ifrån oss, men inte så bra som vi kunde ha gjort, eller borde ha gjort, tillägger han sedan.

I höstas rapporterade medierna om en splittring i partiet, och den är nu ett faktum. På ena sidan står medlemmar från SWP (Socialist Workers Party) och på andra sidan George Galloway med anhängare. Galloway menar att SWP-anhängarna tagit avstånd från resten av partiet, medan de å sin sida hävdar att Galloway attackerat SWP. Splittringen har skadat partiet, säger Galloway.

- Först av allt så skapade det förvirring. För det andra var SWP-personerna väldigt aktiva, och att förlora ett stort antal aktiva personer betyder att vi saknar arbetsvilliga händer inom partiet.

I maj är det val till GLA, Greater London Assembly, och borgmästarval i London. Respektmedlemmarna ställer upp med två olika listor, varav den ena går under namnet "The Left List".

Hur ser framtiden för partiet ut efter borgmästarvalet?

- Jag hoppas att valresultatet blir så tydligt att de som splittrade sig från oss sakta ska försvinna, eller åtminstone gå tillbaka till sina mer traditionella former av aktivism.

Trots att partiet nu har förlorat en del av sin medlemsbas, ser Galloway optimistiskt på framtiden.

- Politik i framtiden handlar mindre om att ha hundratals aktivister som delar ut flygblad, och mer om att nå ut på Internet, tv, och radio. Det är vi mycket bra på.

Galloways egen lista av aktiviteter utanför parlamentsbyggnaden är lång. Han har bland annat ett eget radioprogram två dagar i veckan och en egen tv-show. Han har dock kritiserats för att inte lägga tillräckligt mycket tid på arbetet i parlamentet och sina väljare i Bethnal Green och Bow. Som högst var klagoropen när Galloway bestämde sig för att vara med i brittiska kändis-"Big Brother" för två år sedan. Han kommer nog alltid att bli påmind om när han imiterade en katt som lapar mjölk eller när han dansade runt iförd röda tajts. Men han ångrar sig inte.

- Jag var med i "Big Brother" för att samla in mer än en halv miljon pund (motsvarande cirka 6 miljoner svenska kronor) till palestinska flyktingar i Gaza. Jag behöver egentligen inte säga något mer än det, även om det finns flera andra argument, säger han. Om man är ett litet parti utan pengar, som kämpar mot de mäktiga, måste man tänka utanför lådan. Man måste göra ovanliga saker. Man måste göra vanliga saker på ett ovanligt sätt. Det är en del av det pris vi måste betala för att lyckas med våra politiska projekt. Det är jag alltid redo att göra, säger Galloway.

- Jag är nog en av de mest välkända politiska figurerna i landet, och med tanke på att jag representerar ett parti med bara en MP är det en enastående prestation.

När intervjun är över och vi tar hissen ner till utgången berättar Galloway om sin barndomsidol: den svenske fotbollsspelaren Örjan Persson, som spelade för klubben Dundee United på sextiotalet.

- Hans spel var trollbindande. Jag kommer aldrig att glömma honom.

Jag frågar om han har besökt Sverige någon gång.

- Nej, det är väl inte så varmt där?

Han ser inte övertygad när jag påpekar att det kan bli riktigt höga temperaturer på sommaren.

- Jag gillar Portugal, säger han drömmande. Där är det varmt.

Publicerad i Folket i Bild den 21 april 2008.