Intervju: Rose Gentle

I takt med att dödssiffran för de brittiska trupperna i Irak stiger så ökar missnöjet med kriget och Tony Blair hemma i Storbritannien. För första gången protesterar anhöriga till soldater mot kriget. Rose Gentles 19-årige son dog i en bombexplosion i Basra i Irak för två år sedan. Nu är hon en av förgrundsfigurerna för antikrigsrörelsen i Storbritannien.

I Glasgow, Storbritanniens andra största shoppingstad efter London, trängs gallerior och välkända varuhus med dyra designerbutiker. En tiominuters bilresa från city känns de glittrande skyltfönstrena avlägsna. Pollok är en av Storbritanniens mest nedgångna förorter med slitna bostadsområden och hög arbetslöshet. Här bor familjen Gentle i ett ljusgrått radhus. Rose Gentle är van att prata med journalister. Trots det verkar hon lite besvärad över att jag är där med mina frågor. Hon tar emot i Gordons gamla pojkrum. Knappa tio kvadratmeter med fönster ut mot gatan, väggarna fulla av fotografier och fotbollströjor. Ovanför sängen hänger Union Jack, den brittiska flaggan. Den täckte kistan på begravningen.

- Här inne sköter jag allt kampanjarbete, förklarar hon. När det känns tungt räcker det att jag tittar upp på fotografierna och ser Gordons ansikte för att komma ihåg varför det är viktigt att fortsätta.

Hon pekar på högarna med brev som ligger på skrivbordet.

- Jag har fått tusentals brev från runt om i världen sedan Gordon dog, och det kommer nya nästan varje dag. Folk skriver att de är ledsna för min skull, och att Gordon inte borde ha dött.

Gordon hade aldrig haft en tanke på att bli militär, tills en dag när han gick till arbetsförmedlingen. Där pratade han med en officerare, som föreslog att Gordon och hans kompisar skulle satsa på en karriär i armén.

- Jag tyckte att det var en idiotisk idé, säger Rose.

Hon försökte övertala Gordon, men det gick inte. Han var trött på Pollok och såg en chans att komma iväg.

- Det är på ställen som Pollok som brittiska armén försöker rekrytera soldater. De lovar pojkarna resor, pengar och utbildning, men ingen berättar för dem att de kommer att sändas till krig efter bara 24 veckors träning.

Fem pojkar från Pollok har skickats till Irak. Gordon fick reda på att han skulle dit samma dag som han avslutade sin grundutbildning. Tio dagar senare sa han adjö till sin familj.

- Jag pratade med Gordon två gånger på telefon medan han var borta. Första gången ringde han för att säga att han hade kommit fram och att han mådde bra. Två veckor senare ringde han och berättade att gevärskulor precis hade flugit förbi hans huvud. Jag sa till honom att vara försiktig. Han svarade: “Var inte orolig, mamma - jag kan springa om det behövs”. Men jag oroade mig bara ännu mer. Tre dagar senare fick jag höra om explosionen.

- Militären kom och hämtade mig med bil från jobbet. De körde till en parkering och berättade vad som hade hänt. Jag kommer bara ihåg att jag sa: “Nej, det går inte. Gordon är ju min enda pojke. Han kan inte dö.”

Hon blir tårögd av att berätta.

- Vi saknar honom så fruktansvärt mycket allihop. Jag tror fortfarande att han ska komma hem och att allt bara är en dröm.

Händelsen fick Rose att sluta på sitt jobb och istället starta kampanjen “Military Parents Against the War”. Nu pratar hon med journalister, besöker andra sörjande familjer och reser landet runt för protestmarscher.

- Det är en ganska stor förändring. Jag städade i shoppingcentret tidigare. Vi är bara vanlig arbetarklass och det var ett sätt för mig att försörja familjen. Det här är mycket hårdare arbete, säger hon.

Rose Gentle vill att domstol ska pröva huruvida den brittiska regeringen gjorde rätt i att invadera Irak. I augusti fick hon och tre andra anhöriga rätt att ansöka om en sådan prövning. Domen kan leda till att Tony Blair måste redogöra för underlaget till regeringsbeslutet inför domstol. Trots att Gordon Gentle var soldat och befann sig på uppdrag i en krigszon håller Rose den brittiska regeringen ansvarig för hans död.

- Min son mördades av regeringen. Om någon sätter en bomb under dina fötter – är inte det mord? frågar hon mig.

Aldrig har en brittisk premiärminister varit så kritiserad över ett krig som Tony Blair är nu - han kan inte ens lita på att få stöd av militärerna och deras familjer längre. Allt fler anhöriga tycker som Rose.

- I början kändes det som om ingen lyssnade på mig. Men sedan började folk att höra av sig, och nu vet jag att det är många som lyssnar. Det finns åtta tusen militärfamiljer i Storbritannien och om vi alla protesterar så blir det svårt för Tony Blair att ignorera oss.

På andra sidan Atlanten har de brittiska militärföräldrarna stöd av sina amerikanska föregångare – organisationen “Military Families Speak Out” med fredsmamman Cindy Sheehan i spetsen. Rose berättar att de har nästan daglig kontakt med varandra.

- Bush och Blair kan inte gömma sig. Vi tar dem från två håll.En del kritiska röster tycker dock inte att mammor som Cindy Sheehan och Rose Gentle ska ge sig in i debatten om kriget. Och definitivt inte göra det till en valfråga, som Rose Gentle gjorde när hon ställde upp som enfrågekandidat i senaste valet.

- Jag har aldrig varit politiskt aktiv förut. Det här är första gången som jag engagerat mig politiskt, och det har varit en riktig ögonöppnare att höra alla ursäkter och lögner som parlamentsledamöterna kommer med, berättar hon.

- Men det var inte ett stort steg för mig att ställa upp. Jag tänkte bara “ok, jag ska göra det”. Och när du väl har börjat dela ut flygblad och prata med folk är det bara att fortsätta. Jag kände att jag var tvungen att försöka rädda någon annans familj.

De drygt 1500 röster hon fick räckte inte så långt. Men nu finns det planer på att starta ett eget politiskt parti för att utmana Tony Blairs Labour. Enligt The Guardian kommer cirka 70 militärföräldrar runt om i landet att kandidera för ett nytt parti kallat Spectre. Rose Gentle är en av dem.

Men vad är det som driver henne och resten av hennes familj? För det är inte bara Rose som arbetar med kampanjen. Döttrarna Maxine och Pauline skriver brev och går på protestmöten. Mormor ställer upp på intervjuer, och pappa George hjälper till på demonstrationerna. Jag undrar om kampanjarbetet kan vara ett sätt för Rose att bearbeta sorgen efter Gordon?

- Nej, det skulle jag inte vilja säga, svarar hon. Jag gör det här för att jag är arg på att Tony Blair och regeringen har ljugit för mig. Och jag är arg på att de ljuger för alla andra familjer och alla pojkar som fortfarande bär uniform. Det är ilska som driver mig.

Rose Gentles mål är att de brittiska trupperna ska komma hem. Hon vill att rekryter ska få längre utbildning och att det ska införas en minimiålder för utlandsposteringar. Och hon vill ha ett möte med Tony Blair.

- Tony Blair är vår premiärminister och den som sänder våra pojkar till Irak. Han borde kunna ha anständighet nog att ge oss familjer fem, tio minuter av sin tid.

Hennes blick är bestämd. Rose Gentle tänker inte ge sig. Inte förrän Tony Blair förklarar varför han sände hennes son att dö i främmande land.

Publicerad i Folket i Bild den 15 september 2006.